Och så kom Milo...
Tänk att vi lyckades ljuga för alla. Dagen med stort D var ju inte alls den 16/9 som vi sagt till alla. Det var ju faktiskt redan den 13:e. Direkt när vi fick datumet sa jag till Daniel att vi skulle ljuga för alla. Jag kommer ihåg hur det var när Melvin skulle födas, hur nervösa alla var (speciellt min mamma), så den här gången tänkte jag att alla skulle slippa det. Och så var det ju faktiskt lite kul att ha en hemlis också.
Lördagen innan, den 12.e, var det som jag nämnt kalas för Milos kusin Elsa. Det var ganska svårt att hålla sig för skratt när vi pratade om torsdagen med stort T. Ljuga sådär rakt upp i ansiktet (fy på oss).
På söndagskvällen pratade jag med min mamma som berättade att hon redan var nervös och att legat och tänkt på det under natten... Hon tyckte det var en evighet tills torsdagen.
Precis som med Melvin var jag inte ett dugg nervös på söndagskvällen. Jag packade det sista och dubbelkollade att allt var med. Kände mig för en gångs skull trött så vid 21.30 gick jag och la mig! Tänkte att det kanske skulle vara bra att få några timmars sömn. 21.37 får jag ett mess av vår kompis Calle. "Nu jävlar är det på g..."( Dom hade BF 15/9 och vi hade pratat om att det skulle va coolt och ligga på bb samtidigt.) Då blev jag ju självklart så glad och spänd för deras skull, så jag låg och tänkte på hur det gick för dom under natten, och glömde liksom bort vad vi skulle få vara med om!
Måndag 13/9
Äntligen dags!
Jag väckte skrotis som var helt ovetandes. Klockan 9 skulle vi va på förlossningen så vi lämnade Melvin hos dagmamman innan. Det var en märklig känsla att lämna honom och veta att nästa gång vi sågs var han storebror.
Framme vid förlossningen ringde vi på klockan och blev insläppta. Vi kom till ett förlossningsrum och jag fick duscha och det togs lite prover. Sen var det bara att vänta... Daniel började bli lite nervös, men inte jag. Inte alls faktiskt. Barnmorskan kom in, den här gången i gröna kläder, och jag förstod att nu var det dags. Jag tittade på klockan och den var 11.20. Exakt samma tid den 18/5 2006 kom barnmorskan in i rummet och sa att det var dags med Melvin också. Läskigt?!
Inne på operationsavdelningen fick D byta om till gröna kläder. Snygg faktiskt!
Vi gick in på operationssalen och där var flera bekanta ansikten från förra gången. T.om samma läkare som sist skulle utföra snittet! Diverse övervakningsutrustning sattes på mig och sen var det bara ryggmärgsmedövningen kvar. Sist låg jag ner på sidan, men den här gången skulle jag sitta. Jag ljuger om jag säger att det inte gjorde ont, men ändå inte så farligt som jag fått för mig om att det skulle göra. Dock träffade han en nerv vilket resulterade i enorm smärta i mitt vänstra ben, men det rättades snabbt till och var över lika snabbt som det kom.
-Lägg dig ner snabbt, för nu förlorar du känseln.
Mycket riktigt så tog det inte många sekunder inann det började sticka och domna i fötterna, benen och upp över magen. Efter ca tre minuter var jag så bedövad som jag skulle vara.
-Säg till Jesper (läkaren) hörde jag någon säga, och då förstod jag att det bara handlade om några minuter tills vi skulle ha vår prins hos oss.
Under tiden bedövning och sånt sattes, hade jag hela tiden stenkoll på Daniel och såg till så han mådde bra och inte fick för sig att svimma eller något annat dumt. Samtidigt hade jag koll på klockan, för vi hade slagit vad om när bäbis skulle vara ute. Innan 12 tippade jag på, och Daniel sa 12.30.
-Nu är det igång,sa någon och jag tittade upp i den stora operationslampan och såg att snittet var lagt. (det speglas i lampglaset så man kan se vad dom gör om man vill) Sa till Daniel att han absolut inte fick titta upp i lampan, och det gjorde han inte heller. Han såg lite frågande ut och förstod inte riktigt att själva operationen startat. Jag såg ju allt i lampan och i samma stund jag såg huvudet med allt hår, hörde jag det mest fantastiska skrik jag någonsin hört. Starkt, argt och friskt skrik! Jag tittade på Daniel och såg att han nu förstod att han var ute.
-Pappa titta vad det blev, sa någon, och med tårarna rinnandes på kinderna tittade han stolt på mig och sa: - en liten Milo!
Känslan jag kände i det ögonblicket är för stor för att ens försöka beskriva. Barnmorskan kom fram till mig och visade upp honom en snabbis innan hon och pappa Daniel gick ut för en snabb undersökning. Så lik Melvin, och så stor var mina första tankar.
Medans operationen avslutades hörde jag hela tiden Milos ljuva stämma, och efter ett par minuter kom Daniel in med honom i famnen. Så fin han var och så perfekt.
Vi satt (ja jag låg) och bara beundrade honom. Sa inte ett ord till varann... Lyckan och stoltheten i Daniels ögon sa allt.
Daniel och barnmorskan gick iväg för påklädning, vägning och mätning. Under tiden rullades jag in på en uppvakningssal. Jag hade gissat på att han skulle väga 3670g och vara 52 cm lång. Daniel 3400g och 52 cm. När Daniel sa att han vägde 4135g och var 53cm lång trodde jag han sagt fel! Hur i hela friden hade han fått plats därinne?! Inte konstigt att jag hade den största magen i världshistorien!
Jag fick honom i min famn, och direkt ville han tutta. Känslan att få hålla honom för första gången slår allt. Allt känns så rätt, så självklart på något sätt.
Nu hade vi honom hos oss och äntligen var vi fyra i familjen. Som vi längtat!
Lördagen innan, den 12.e, var det som jag nämnt kalas för Milos kusin Elsa. Det var ganska svårt att hålla sig för skratt när vi pratade om torsdagen med stort T. Ljuga sådär rakt upp i ansiktet (fy på oss).
På söndagskvällen pratade jag med min mamma som berättade att hon redan var nervös och att legat och tänkt på det under natten... Hon tyckte det var en evighet tills torsdagen.
Precis som med Melvin var jag inte ett dugg nervös på söndagskvällen. Jag packade det sista och dubbelkollade att allt var med. Kände mig för en gångs skull trött så vid 21.30 gick jag och la mig! Tänkte att det kanske skulle vara bra att få några timmars sömn. 21.37 får jag ett mess av vår kompis Calle. "Nu jävlar är det på g..."( Dom hade BF 15/9 och vi hade pratat om att det skulle va coolt och ligga på bb samtidigt.) Då blev jag ju självklart så glad och spänd för deras skull, så jag låg och tänkte på hur det gick för dom under natten, och glömde liksom bort vad vi skulle få vara med om!
Måndag 13/9
Äntligen dags!
Jag väckte skrotis som var helt ovetandes. Klockan 9 skulle vi va på förlossningen så vi lämnade Melvin hos dagmamman innan. Det var en märklig känsla att lämna honom och veta att nästa gång vi sågs var han storebror.
Framme vid förlossningen ringde vi på klockan och blev insläppta. Vi kom till ett förlossningsrum och jag fick duscha och det togs lite prover. Sen var det bara att vänta... Daniel började bli lite nervös, men inte jag. Inte alls faktiskt. Barnmorskan kom in, den här gången i gröna kläder, och jag förstod att nu var det dags. Jag tittade på klockan och den var 11.20. Exakt samma tid den 18/5 2006 kom barnmorskan in i rummet och sa att det var dags med Melvin också. Läskigt?!
Inne på operationsavdelningen fick D byta om till gröna kläder. Snygg faktiskt!
Vi gick in på operationssalen och där var flera bekanta ansikten från förra gången. T.om samma läkare som sist skulle utföra snittet! Diverse övervakningsutrustning sattes på mig och sen var det bara ryggmärgsmedövningen kvar. Sist låg jag ner på sidan, men den här gången skulle jag sitta. Jag ljuger om jag säger att det inte gjorde ont, men ändå inte så farligt som jag fått för mig om att det skulle göra. Dock träffade han en nerv vilket resulterade i enorm smärta i mitt vänstra ben, men det rättades snabbt till och var över lika snabbt som det kom.
-Lägg dig ner snabbt, för nu förlorar du känseln.
Mycket riktigt så tog det inte många sekunder inann det började sticka och domna i fötterna, benen och upp över magen. Efter ca tre minuter var jag så bedövad som jag skulle vara.
-Säg till Jesper (läkaren) hörde jag någon säga, och då förstod jag att det bara handlade om några minuter tills vi skulle ha vår prins hos oss.
Under tiden bedövning och sånt sattes, hade jag hela tiden stenkoll på Daniel och såg till så han mådde bra och inte fick för sig att svimma eller något annat dumt. Samtidigt hade jag koll på klockan, för vi hade slagit vad om när bäbis skulle vara ute. Innan 12 tippade jag på, och Daniel sa 12.30.
-Nu är det igång,sa någon och jag tittade upp i den stora operationslampan och såg att snittet var lagt. (det speglas i lampglaset så man kan se vad dom gör om man vill) Sa till Daniel att han absolut inte fick titta upp i lampan, och det gjorde han inte heller. Han såg lite frågande ut och förstod inte riktigt att själva operationen startat. Jag såg ju allt i lampan och i samma stund jag såg huvudet med allt hår, hörde jag det mest fantastiska skrik jag någonsin hört. Starkt, argt och friskt skrik! Jag tittade på Daniel och såg att han nu förstod att han var ute.
-Pappa titta vad det blev, sa någon, och med tårarna rinnandes på kinderna tittade han stolt på mig och sa: - en liten Milo!
Känslan jag kände i det ögonblicket är för stor för att ens försöka beskriva. Barnmorskan kom fram till mig och visade upp honom en snabbis innan hon och pappa Daniel gick ut för en snabb undersökning. Så lik Melvin, och så stor var mina första tankar.
Medans operationen avslutades hörde jag hela tiden Milos ljuva stämma, och efter ett par minuter kom Daniel in med honom i famnen. Så fin han var och så perfekt.
Vi satt (ja jag låg) och bara beundrade honom. Sa inte ett ord till varann... Lyckan och stoltheten i Daniels ögon sa allt.
Daniel och barnmorskan gick iväg för påklädning, vägning och mätning. Under tiden rullades jag in på en uppvakningssal. Jag hade gissat på att han skulle väga 3670g och vara 52 cm lång. Daniel 3400g och 52 cm. När Daniel sa att han vägde 4135g och var 53cm lång trodde jag han sagt fel! Hur i hela friden hade han fått plats därinne?! Inte konstigt att jag hade den största magen i världshistorien!
Jag fick honom i min famn, och direkt ville han tutta. Känslan att få hålla honom för första gången slår allt. Allt känns så rätt, så självklart på något sätt.
Nu hade vi honom hos oss och äntligen var vi fyra i familjen. Som vi längtat!
