Med sisådär 10 liter kaffe planerar jag att få igång min hjärna idag. Vi har kört vakna en gång i timmen i natt. Jobbig lek både för mamman och bäbisen. På mamman resulterar det i totalt hjärnsläpp. En sådan enkel sak som att äta frukost var svår förut. Med skeden i ena handen och youghurten i andra fick jag inte ihop det. Varför? Jo, för skålen med youghurten låg i sopporna, och det tomma youghurtpaketet höll jag i handen. Jag kan säga att jag fick vara utan youghurt idag!
Det är ju den här förbannadejävlapisshelvetes förkylningen som ställer till det för oss. När ska den gå över? Jag behöver få vara social. Träffa folk. Prata med vuxna människor. Se annnat än dom här väggarna. Men som han är nu vill jag inte ge mig ut bland folk och deras baciller. Säkert skulle han åka på någon ännu värre smeta då!
Jag är glad att vi kom iväg till Vickan i tisdags i alla fall!
När Milo ser ut såhär,



tar brorsan över och sjunger blinka lilla stjärna, för då blir det såhär:


Nöjda och glada barn!

Jag läser den här bloggen. Dels för att jag känner henne sen innan eftersom det också är en A-rums brutta, och dels för att hon skriver väldigt underhållande. Hennes blogg är nu nominerad till Årets Boggmamma! Det är stort. Så gör som jag och lägg din röst på henne här!

Nu ska tydligen tjut-Egon ha mat igen.

Puss o kram

Ja jag är verkligen i chock.
I går såg Melvin något program där dom åt chokladbollar. Han ville att vi skulle göra det här hemma.
Sagt och gjort så var dom klara när han kom hem från dagmamman förut.
Han blev överlycklig och skulle genast smaka en. Han stoppar in den runda goda chokladbollen i munnen, och grinar illa! Han springer till papperskorgen och spottar ut den!!!
Han tycker verkligen inte om chokladbollar. Finns det verkligen sådana barn?!
Ganska bra ändå eftersom jag inte kan sluta äta när jag väl börjat. Jag menar, då behöver vi ju inte slåss om dom!

Tänk att jag för tre veckor sedan såg ut såhär:





Var har dom tre veckorna tagit vägen? Bäbis börjar ju bli stor nu...Stanna tiden en smula för det går för fort!
Det är åldern. Jag lovar: Förr gick inte tiden för fort. Snarare tvärtom! När man fyllde 17 ville man att året skulle gå sjukt snabbt så man fick fylla 18. När man fyllde 19 ville man bara snabbspola så man fyllde 20 och fick inhandla rusdrycker på egen hand! Nu sitter jag här, 27 år och tvåbarnsmorsa, och har panik över att tre veckor av mitt liv gått alldelses för fort. Vad kan det annars vara än just åldern som får mig att panika lite?! Jag som alltid sagt att jag ska ha tre barn innan 30...nä fy fan nu  får jag hjärtklappning också. Jag är ju verkligen gammal! Ska jag få någon ålderskris nu och börja klä mig som en fjortis?  Var uppkäftig och börja röka? Eller jag kanske redan är inne i det där? Jag kanske klär mig annorlunda och beter mig som en snorunge, fast ni alla är så snälla och inte säger något? Ni kanske låter mig hållas och tänker att det bara är ålderskrisen som satt in och att det förhoppningsvis är övergående?
Var inte snälla i så fall. Ge mig en ordentlig smäll så jag vaknar till. Jag vill ju inte va 14 år igen. Kanske 20...

Puss o kram